20. maj, 2018

Raketuppskjutning!

Det här blogginlägget vinner nog kategorin "det låter coolare än vad det var"!

För två helger sen blev jag nämligen inbjuden som VIP-gäst att representera Svenska Rymdstyrelsen på NASA's launch av InSight som ska till Mars.

Här är en bild av hur vackert det var:

Bild av Bruce Johnson. Här är en bild av Hannah Petersson från samma event:

Vackert va?

Inte? Nä. Från VIP-utsiktsplatsen var det dimmigt, och vi såg inte ett skit. Däremot hörde vi det! Det var coolt i sig, det lät som en jordbävning (inte för att jag hört nån, men det är så jag tror att de låter iallafall).

Dagen började med att jag och Marcus åkte från San Francisco till Vandenberg, som ligger mellan SF och LA, där raketuppskjutningen skulle äga rum. Det var första gången något som ska resa utanför jordens omloppsbana sköts upp därifrån, så det var stort i sig. När vi kom dit fick vi vara med på den officiella briefingen av projektet, och de berättade lite om vad InSight ska göra. Såhär såg det ut:

Det kändes väldigt högtidligt och officiellt, för de började med att sjunga amerikanska nationalsången. Det var första gången jag har varit med om det. Sen hade presidenten av CNES (franska rymdagenturen) Jean-Yves Le Gall en presentation, följd av chefen för Kennedy Space Center (samt astronaut) Robert Cabana.

Projektledaren för InSight berättade om hela resan från idé tills idag och hur det har gått. InSight ska lyssna efter seismisk aktivitet på Mars, och han berättade också om hur det ska gå till.

Sen var det dags att vänta, för det här var runt lunchtid och launchen ägde inte rum förrän kl 4 på morgonen.

Kl 01.30 hoppade vi på bussarna som skulle ta oss till VIP-gästutsiktsplatsen, och det var inte riktigt så glamouröst som det kanske låter. Vi visste redan vid den här tiden att det var dimmigt och att vi inte skulle se något, så stämningen var lite mer "ah well why not" och inte så mycket "hooooly heaven vi ska se en rocket launch".

Det tog nästan en timme att ta oss till utsiktsplatsen, och när vi kom dit insåg vi att allt var utomhus. De rutinerade i gänget hade med sig campingutrustning. Det hade inte vi. Kl var tre på natten, och det var 5-10 C ute.

Timmen av väntan som följde var lång. Det mest spännande som hände var att jag snubblade över en gren, slog upp båda knäna och faceplantade rakt ner i högt gräs (som det visade sig att jag var kraftigt allergisk mot). Här är en efterbild.

Livsgnistan i ögonen vid den här tidpunkten var svag, men den fanns där iallafall.

Runt hela platsen hade de satt upp tv-skärmar som visade NASA's livesändning av uppskjutningen. De brukar alltid ha en programledare som intervjuar ingenjörerna bakom projektet, det är lite som att kolla på "snacket före" innan ett sportevent. Därför hörde vi också nedräkningen! När klockan blev 04 hände det:

"Ten... nine.. eight..." osv.

Coooooolt.

Också tänkte man: hur skulle en så stor raket inte kunna tränga igenom den här dimman? Den ska till Mars! Nog fan ska vi väl kunna se den ändå?

"Three... two..."

Jag var så exalterad att jag hoppade.

"One... We have lift-off!"

Alla håller andan.

Det är ganska tyst...

Vi hör ingenting faktiskt. Ännu mindre ser vi. Vi började ifrågasätta allt. Var det verkligen en lift-off? Ljög de för oss? Fejkade de månlandningen också? Och är jorden faktiskt platt?

Efter 4-5 s kom då ljudet, och det vibrerade i hela kroppen. Det var verkligen mäktigt! Det höll på i kanske 10 s, och sen var det över, lika snabbt som det kommit.

Jag kan fortfarande inte förstå att vi inte såg nånting genom dimman, men sånt är livet. På det hela taget var det en cool upplevelse, så jag är nöjd ändå. :D Om inte annat har jag ju den här brickan att visa för barnbarnen!