Blogg

26. sep, 2018

Hej bloggen!

Den här och nästa vecka är jag på konferens i Bremen! Alltihop börjar ikväll, så jag och svenska Terese har sprungit runt staden idag för att kolla hur fin den är. Slutsats: Bremen är fint.


Just nu sitter vi på ett bibliotek och förbereder oss för imorgon. Vi är här för att representera Sverige på konferensen Space Generation Congress som anordnas av organisationen Space Generation Advisory Council som vi båda är med i. Organisationen har 'permanent observer status' i FN, och vi rådgör dem hur de ska tycka i rymdfrågor från unga i rymdindustrins perspektiv. Det innebär att vi under tre dagar ska ha workshops, möten, föreläsningar etc för att komma fram till vad det är vi vill att FN ska ha för policys i framtiden gällande olika områden relaterade till rymd. 

Jag kan varmt rekommendera alla att gå med i SGAC, vi är ungefär 13 000 medlemmar runt hela världen, det är helt gratis, och man kan engagera sig så mycket och lite man vill! Det ges också möjighet att vara med på lokala, regionala eller globala event och man kan få stipendier för att delta också, så gååå med! 

Jag är med i 'space exploration'-gruppen, så jag har läst det jag kan hitta om Deep Space Gateway som är en planerad rymdstation i omloppsbana runt månen. Den ska fungera som en gateway (surprise surprise), dvs ett stopp på vägen för att kunna skicka människor och robotar vidare till Mars med Orionkapseln. 

Image result
 for deep space gateway Deep Space Gateway i förgrunden, månen och Orion. Cred: NBC News, NASA

Den planeras också att användas till massa andra saker, inklusive kommunikationsrelay till en bas på månen, mikrogravitationsexperiment osv. Eftersom jag representerar Sverige måste jag också ta reda på vad vi kommer bidra med, så att jag kan föra vår talan inför och tillsammans med de andra länderna representerade. 

Totalt kommer vi att vara 150 st deltagare från hela världen och diskutera space exploration, space safety, space policy och några till. Det ska bli sjukt spännande! 

Den här konferensen anordnas alltid i samband med världens största rymdkonferens, International Astronautical Congress, som hålls här i Bremen nästa vecka. Smidigt och bra att gå på båda! För två år sedan anordnades detta spektaklet i Mexico och DÅ presenterade jag ett projekt jag var med i om miljön på Mars. I år ska jag inte presentera något själv utan bara lyssna på andra. Jag tror man kommer vara sysselsatt ändå, det är flera hundra föreläsningar inbokade under 5 dagar. Dröööömmen.

I Mexico presenterade för övrigt Elon Musk sin och SpaceX strategi för att åka till Mars, såhär såg det ut då:

Elon Musk i Guadalajara, Mexico, 2016

Ha det bra!

 

21. jun, 2018

Hejsan!

Jag har varit upptagen som satan de senaste veckorna, berättar mer om det i nästa inlägg!

Några roliga saker jag har gjort inkluderar:

USS Hornet

Jag hade möjlighet att gå på AIAA (American Institute of Aeronautics and Astronautics) årliga middag ombord på USS Hornet! Det var skeppet som fiskade upp astronauterna från Apollo 11&12 efter att de kommit tillbaka till jorden efter att ha varit på månen. Såhär såg det ut då:

Och såhär såg det ut i lördags:

 

NASA Summer series lecture

Varje sommar tar NASA i San Francisco emot typ 600 praktikanter, och för att spice up their life lite bjuder de in föreläsare från olika ställen! Här är Dr Claire Max, som har varit väldigt betydande vad gäller utvecklandet av adaptiv optik. Det låter ju skittråkigt om man inte vet vad det är. Så det ska jag förklara!

De flesta har nog hört talas om att stjärnor inte blinkar. Om man är uppe i rymden är de små små punktkällor av ljus, och anledningen till att vi på jorden inte ser dem så är vår atmosfär. Atmosfären består av enorma mängder partiklar som konstant är i rörelse, och på grund av det sprids ljuset okontrollerat, precis såhär:

Det här är främsta anledningen till att exempelvis Hubbleteleskopet finns! Om man sätter ett teleskop i omloppsbana runt jorden försvinner dessa störningar, och man kan ta skarpare bilder. Att göra det är dock väldigt dyrt. Vore det inte bättre om man kan göra det från jordens yta på något sätt?
(Fusk: rätt svar är ja.)

Det tyckte Dr. Max också och så föddes adaptiv optik.

Här är en "förenklad" bild av hur det fungerar.

Ljuset som kommer in i teleskopet är "ojämnt" på grund av atmosfären. Spegeln som tar emot ljuset ändrar då form för att motverka det. Spegeln rör alltså på sig! Ljuset som har studsat mot spegeln har tagit bort det ojämna, och kameran får en fin, jämn bild. Resultatet kan ses nedanför!

GIF från UCLA Galactic Center Group / W. M. Keck Observatory Laser Team.

 

Nationaldagsfirande

Bilden beskriver allt.

 

Bonus:

Jag har absolut inte faktakollat den här bilden alls men jag gillar den ändå!

20. maj, 2018

Det här blogginlägget vinner nog kategorin "det låter coolare än vad det var"!

För två helger sen blev jag nämligen inbjuden som VIP-gäst att representera Svenska Rymdstyrelsen på NASA's launch av InSight som ska till Mars.

Här är en bild av hur vackert det var:

Bild av Bruce Johnson. Här är en bild av Hannah Petersson från samma event:

Vackert va?

Inte? Nä. Från VIP-utsiktsplatsen var det dimmigt, och vi såg inte ett skit. Däremot hörde vi det! Det var coolt i sig, det lät som en jordbävning (inte för att jag hört nån, men det är så jag tror att de låter iallafall).

Dagen började med att jag och Marcus åkte från San Francisco till Vandenberg, som ligger mellan SF och LA, där raketuppskjutningen skulle äga rum. Det var första gången något som ska resa utanför jordens omloppsbana sköts upp därifrån, så det var stort i sig. När vi kom dit fick vi vara med på den officiella briefingen av projektet, och de berättade lite om vad InSight ska göra. Såhär såg det ut:

Det kändes väldigt högtidligt och officiellt, för de började med att sjunga amerikanska nationalsången. Det var första gången jag har varit med om det. Sen hade presidenten av CNES (franska rymdagenturen) Jean-Yves Le Gall en presentation, följd av chefen för Kennedy Space Center (samt astronaut) Robert Cabana.

Projektledaren för InSight berättade om hela resan från idé tills idag och hur det har gått. InSight ska lyssna efter seismisk aktivitet på Mars, och han berättade också om hur det ska gå till.

Sen var det dags att vänta, för det här var runt lunchtid och launchen ägde inte rum förrän kl 4 på morgonen.

Kl 01.30 hoppade vi på bussarna som skulle ta oss till VIP-gästutsiktsplatsen, och det var inte riktigt så glamouröst som det kanske låter. Vi visste redan vid den här tiden att det var dimmigt och att vi inte skulle se något, så stämningen var lite mer "ah well why not" och inte så mycket "hooooly heaven vi ska se en rocket launch".

Det tog nästan en timme att ta oss till utsiktsplatsen, och när vi kom dit insåg vi att allt var utomhus. De rutinerade i gänget hade med sig campingutrustning. Det hade inte vi. Kl var tre på natten, och det var 5-10 C ute.

Timmen av väntan som följde var lång. Det mest spännande som hände var att jag snubblade över en gren, slog upp båda knäna och faceplantade rakt ner i högt gräs (som det visade sig att jag var kraftigt allergisk mot). Här är en efterbild.

Livsgnistan i ögonen vid den här tidpunkten var svag, men den fanns där iallafall.

Runt hela platsen hade de satt upp tv-skärmar som visade NASA's livesändning av uppskjutningen. De brukar alltid ha en programledare som intervjuar ingenjörerna bakom projektet, det är lite som att kolla på "snacket före" innan ett sportevent. Därför hörde vi också nedräkningen! När klockan blev 04 hände det:

"Ten... nine.. eight..." osv.

Coooooolt.

Också tänkte man: hur skulle en så stor raket inte kunna tränga igenom den här dimman? Den ska till Mars! Nog fan ska vi väl kunna se den ändå?

"Three... two..."

Jag var så exalterad att jag hoppade.

"One... We have lift-off!"

Alla håller andan.

Det är ganska tyst...

Vi hör ingenting faktiskt. Ännu mindre ser vi. Vi började ifrågasätta allt. Var det verkligen en lift-off? Ljög de för oss? Fejkade de månlandningen också? Och är jorden faktiskt platt?

Efter 4-5 s kom då ljudet, och det vibrerade i hela kroppen. Det var verkligen mäktigt! Det höll på i kanske 10 s, och sen var det över, lika snabbt som det kommit.

Jag kan fortfarande inte förstå att vi inte såg nånting genom dimman, men sånt är livet. På det hela taget var det en cool upplevelse, så jag är nöjd ändå. :D Om inte annat har jag ju den här brickan att visa för barnbarnen!

7. maj, 2018

På NASAs område ligger en gammal bensinmack som togs ur bruk för ganska länge sen. Jag har gått förbi den många gånger utan att bry mig så mycket om den, men förra veckan blev jag inbjuden att kolla vad som fanns i det som en gång varit bensinmacksbutik. Alla fönster var förtäckta och det var mörkt när vi gick in, och när ljuset tändes var detta vad vi såg!

Här inne finns en 4x4 m stor modell av hur månens yta ser ut, och NASA använder den för att studera hur deras nästa robot ska kunna ta sig runt där! Månen är täckt av ett väldigt fint damm, och beroende på hur ljuset faller in är det stor skillnad på hur stor kontrasten av underlaget är. Runt kratern ovan har man satt upp en ring av ljuskällor. Bilderna nedan är tagna ur samma vinkel, men på den ena bilden kommer ljuset bakifrån en och på den andra från sidan. Stor skillnad va?

Eftersom månen inte har någon atmosfär innebär det att kontrasterna är mycket större mellan skugga och belyst område. Ljuset sprids helt enkelt inte på samma sätt som vi är vana vid på jorden. Om man är i ett skuggigt område är det alltså mycket mörkare än vad vi är vana vid och vice versa. Därför är det viktigt att testa robotarna som ska skickas dit i sådana miljöer så att de vet hur de ska navigera!

Just den här månsimuleringen initierades av president Bush i början av 2000-talet. Obama, som kom efter, var inte riktigt lika intresserad av att åka till månen som Bush var, och därför lades projektet på is länge. Nu när Trump sitter som president är månen i stort fokus igen, och därför används den här kratern mycket nu!

Själva månmaterialet är noga nedslipad sten från en vulkan någonstans. Man vill att dammet ska vara exakt rätt på grund av dess så speciella egenskaper. Av någon anledning kan man inte få tag på den här sortens vulkansten längre, vilket innebär att dammet och gruset på bilden över är extremt sällsynt. Jag kommer inte ihåg hur många miljoner dollar det var värt, men vår kollega som visade oss runt var väldigt noga med att vi inte fick ta med oss det hem. Dyrare grus kommer jag nog aldrig att se i hela mitt liv.

Även fast det kändes superspännande att gå in i en nedlagd bensinmack för att se anordningen ovan, håller NASA knappast hemligt att den existerar. Många utomstående gör simuleringar här och det har gett mycket bra forskningsresultat. Vår kollega berättade också att de ibland får förfrågningar av personer som vill bevisa att det var här NASA fejkade månlandningen. Ja, hur fan ställer man sig till det? :) Hittills har de vänligen men bestämt avböjt, haha! Jag vet inte om det hjälper dock, kanske spär det bara på deras konspirationsteorier om de inte får tillgång till mångruset.

Jag har också varit på rundvandring av Fluid Mechanics Lab! Här testas aerodynamiken på allt möjligt, allt ifrån VM-fotbollar till Space Shuttlen. Den sistnänmda kan ses här nedanför. Den första bilden visar hur turbulensen ser ut när luft kommer framifrån, och bilden under när rymdfärjan vänder nosen uppåt för att bromsa in. Den tredje bilden är en bonus och föreställer aerodynamiken av ett hus. Ja, varför inte.

Imorse kom jag tillbaka från raketuppskjutningen av InSight som ska till Mars! I nästa inlägg ska jag berätta mer om hur det var. :)

Ha det fint!

16. apr, 2018

Hejsan!

Den här veckan har varit ganska intensiv. I tisdags var jag och två andra och besökte en lågstadieskola för att visa barn hur man bygger leksaksversionen av den robot vi jobbar med. Det finns kit man kan köpa som ser ut såhär:

Image result for tensegritoy

och vi har ett precis sånt kit i vårt labb. Faktiskt så är det den här typen av leksaker som inspirerade dem att bygga den första tensegrity-roboten! Egenskaperna hos strukturen passar perfekt för planet- eller månlandare, tänkte någon nån gång, och på den vägen är det.

När vi åkte till skolan fick vi t-shirts att ha på oss. På dem står det "It's not rocket science". Det är ju så folk säger när de vill skoja till det och påpekar att något är enkelt, "It's not rocket science". Eller, "det är ju inte raketforskning direkt". Men på vårt jobb är det raketforskning.

Kul va?

...

Hehe.

Anyway, såhär såg vi ut:

Jag gillar barn. Arno gillar barn. Marcus var superman och räddade ett barn från en flygande pinne med ansiktet. Det var kul.

I fredags besökte jag Stanford University! De hade ett seminarium där, och en i min grupp frågade om jag ville åka dit och representera NASA. Ingen annan kunde. Så jag (praktikanten) åkte dit och var jättenervös att de skulle fråga mig något som jag inte visste. Det gick dock bra, som tur var.

Efteråt tog jag selfies. Viktigt. 

Jag har också varit med och organiserat en rymdkonferens i Budapest med temat "Space education". (Har organiserat på distans, hade varit kul att vara där men kände inte för att lägga ut typ 8000 på flygbiljetter). Vi har jobbat ganska mycket med det i några månader nu, så det är skönt att det är över och att allt gick bra.

Jag har också deltagit i Womengineers Q&A den här veckan! Det absolut coolaste var att Ylvali såg att det blev retweetat av ingen mindre än vår minister för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson! Jag gissar att det här är mina 15 min of fame.

Ha en fin vecka!